Midnatt i Paris
Jag gillar inte Woody Allen. Inte det minsta. Det är en bra grund att utgå ifrån..
En amerikansk filmmanusförfattare, Gil (Owen Wilson) är på besök i Paris med sin blivande fru Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar. Han är en romantiker som drömmer om ett regnigt Paris på 20-talet och hon planerar för deras liv i Los Angeles på 2000-talet. Gil har tröttnat på att skriva filmmanus och vill göra något djupare och bli författare. Följa i sina 20-talsidolers fotspår, däribland Ernest Hemingway i spetsen. Inez förstår sig inte på hans besatthet av det förflutna.
Gil försöker få med Inez på en nattpromenad i Paris men hon vill hellre dansa med sin expojkvän som av en händelse råkar vara i Paris samtidigt. Därför strosar Gil runt ensam och när klockan slår midnatt stannar en gammal bil efter vägen och ropar till sig honom. Han följer med.. och.. hamnar på en 20-talsfest. Något står inte helt rätt till. Han möter människor från den tidsepoken! Det dröjer inte länge förrän han även introduceras för sin största idol Ernest Hemingway (Corey Stoll) som berättar om sin senaste bok. Hakan hänger allt längre ner i backen på Gil. Så *poof* är han tillbaka i nutiden. En dröm? I så fall en bra dröm! Men han är fast besluten att det har hänt. Och mycket väl. Nästa natt händer det igen. Och han möter fler personer från det förflutna.
Jag älskar den! Jag fastnade direkt! Får väl lov att medge att jag hade läst på väldigt lite om filmen före jag såg den. Kanske en positiv effekt. Hade jag vetat att Owen Wilson varit med hade jag varit mer förväntansfull. Jag älskar han i komedier. Han är en lättsam skådespelare (som försökt ta livet av sig.. jävligt logiskt..)
Tidsresandet gjordes på ett väldigt smart sätt och hade ett djup i sig. Gil från 2000-talet ville till 20-talet. De på 20-talet ville till 1890-talet. Man kan inte fly från sina problem. Ändå har jag själv alltid haft en önskan att resa bakåt för jag har fått för mig att livet var enklare då. 20-talets Paris. Ja varför inte? Får trösta mig med att 2012 har mycket influenser av 20-talet vad jag hört ;)
Sevärd lättsam film med tanke. Och Woody Allen har gjort en bra film! Jag har annars haft svårt för honom som sagt..
En amerikansk filmmanusförfattare, Gil (Owen Wilson) är på besök i Paris med sin blivande fru Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar. Han är en romantiker som drömmer om ett regnigt Paris på 20-talet och hon planerar för deras liv i Los Angeles på 2000-talet. Gil har tröttnat på att skriva filmmanus och vill göra något djupare och bli författare. Följa i sina 20-talsidolers fotspår, däribland Ernest Hemingway i spetsen. Inez förstår sig inte på hans besatthet av det förflutna.
Gil försöker få med Inez på en nattpromenad i Paris men hon vill hellre dansa med sin expojkvän som av en händelse råkar vara i Paris samtidigt. Därför strosar Gil runt ensam och när klockan slår midnatt stannar en gammal bil efter vägen och ropar till sig honom. Han följer med.. och.. hamnar på en 20-talsfest. Något står inte helt rätt till. Han möter människor från den tidsepoken! Det dröjer inte länge förrän han även introduceras för sin största idol Ernest Hemingway (Corey Stoll) som berättar om sin senaste bok. Hakan hänger allt längre ner i backen på Gil. Så *poof* är han tillbaka i nutiden. En dröm? I så fall en bra dröm! Men han är fast besluten att det har hänt. Och mycket väl. Nästa natt händer det igen. Och han möter fler personer från det förflutna.
Jag älskar den! Jag fastnade direkt! Får väl lov att medge att jag hade läst på väldigt lite om filmen före jag såg den. Kanske en positiv effekt. Hade jag vetat att Owen Wilson varit med hade jag varit mer förväntansfull. Jag älskar han i komedier. Han är en lättsam skådespelare (som försökt ta livet av sig.. jävligt logiskt..)
Tidsresandet gjordes på ett väldigt smart sätt och hade ett djup i sig. Gil från 2000-talet ville till 20-talet. De på 20-talet ville till 1890-talet. Man kan inte fly från sina problem. Ändå har jag själv alltid haft en önskan att resa bakåt för jag har fått för mig att livet var enklare då. 20-talets Paris. Ja varför inte? Får trösta mig med att 2012 har mycket influenser av 20-talet vad jag hört ;)
Sevärd lättsam film med tanke. Och Woody Allen har gjort en bra film! Jag har annars haft svårt för honom som sagt..
Remember Me
Historien tar sin början på en tunnelbanestation någonstans i New York 1991 där en elvaårig flicka blir vittne till att hennes mor först blir rånad. Och sedan mördad.
Resterande del av filmen befinner vi oss 10 år fram i tiden. Tyler Hawkins (Robert Pattinson) har inga direkta rutiner i sin vardag utan gör vad som faller honom in. Han har inte direkt någon sprudlande livslust och anledningen visar sig snart. Hans bror Michael finns inte längre i livet och den kvarvarande familjen som splittrats i skiljsmässa samlas kring hans grav för att minnas. Tylers pappa (Pierce Brosnan) är väldigt okänslig och visar ingen respekt för honom eller han lillasyster (Ruby Jerins) som bara är ett barn och vill att hennes pappa ska bry sig om henne. Vilket gör Tyler irriterad. Den har bryr sig mest om är nämligen lillasystern.
Det märks snabbt att Tylers saknad av brodern är påtaglig och han "kommunicerar" därför med honom via en bok han skriver i. Även Tylers rumskamrat Aidan (Tate Ellington) känner av Tylers depression och försöker få honom på andra tankar (=sprit, fest, tjejer, sex). Kvällen avslutas dock katastrofalt då Tyler lägger sig i ett bråk och ser till så de båda blir arresterade och tjejerna försvinner iväg.
Under arresteringen är en polis väldigt otrevlig, och Aidan ser en möjlighet till hämnd när han ser polisen lämna av sin dotter, som är i samma ålder, på universitetet. Planen är att Tyler ska presentera sig och få henne intresserad för att sedan krossa hennes hjärta. And guess what? De blir kära. Med komplikationer när sanningen kommer fram.
Jag anser att Remember Me börjar bra, blir trög och avslutas starkt. Mitt intresse svajade rejält i mitten av filmen när den gick på tomgång.. men slutet gör det hela värt så om ni ska se filmen ha det i åtanken. Tänker inte avslöja ett skvatt om slutet mer än att det absolut inte var vad jag hade förväntat mig. Och jag älskar oväntade slut!
Kärleksparet Tyler och Ally (Emilie de Ravin) känns trovärdigt. Loststjärnan de Ravin spelar bra mot Twilightmegastjärnan Pattinson. Här har han för övrigt större utrymme att visa sin talang än i Twilight-filmerna, där han mest fungerar som en snygg vampyr. Både Tyler och Ally har ett trasligt bagage och det släpps fram mer och mer under filmen. Filmens svaghet är att det känns som man sett det hela förut. Det är bara slutet som är annorlunda och smart. Och jag tror dessvärre inte jag kan skriva så mycket mer om filmen utan att komma in på slutet. Innan slutet är filmen en stabil tvåa i betyg.. men i och med slutet så stiger den till en trea och sätter ett avtryck hos tittaren. I alla fall hos mig.
Betyg: 3 av 5.
Resterande del av filmen befinner vi oss 10 år fram i tiden. Tyler Hawkins (Robert Pattinson) har inga direkta rutiner i sin vardag utan gör vad som faller honom in. Han har inte direkt någon sprudlande livslust och anledningen visar sig snart. Hans bror Michael finns inte längre i livet och den kvarvarande familjen som splittrats i skiljsmässa samlas kring hans grav för att minnas. Tylers pappa (Pierce Brosnan) är väldigt okänslig och visar ingen respekt för honom eller han lillasyster (Ruby Jerins) som bara är ett barn och vill att hennes pappa ska bry sig om henne. Vilket gör Tyler irriterad. Den har bryr sig mest om är nämligen lillasystern.
Det märks snabbt att Tylers saknad av brodern är påtaglig och han "kommunicerar" därför med honom via en bok han skriver i. Även Tylers rumskamrat Aidan (Tate Ellington) känner av Tylers depression och försöker få honom på andra tankar (=sprit, fest, tjejer, sex). Kvällen avslutas dock katastrofalt då Tyler lägger sig i ett bråk och ser till så de båda blir arresterade och tjejerna försvinner iväg.
Under arresteringen är en polis väldigt otrevlig, och Aidan ser en möjlighet till hämnd när han ser polisen lämna av sin dotter, som är i samma ålder, på universitetet. Planen är att Tyler ska presentera sig och få henne intresserad för att sedan krossa hennes hjärta. And guess what? De blir kära. Med komplikationer när sanningen kommer fram.
Jag anser att Remember Me börjar bra, blir trög och avslutas starkt. Mitt intresse svajade rejält i mitten av filmen när den gick på tomgång.. men slutet gör det hela värt så om ni ska se filmen ha det i åtanken. Tänker inte avslöja ett skvatt om slutet mer än att det absolut inte var vad jag hade förväntat mig. Och jag älskar oväntade slut!
Kärleksparet Tyler och Ally (Emilie de Ravin) känns trovärdigt. Loststjärnan de Ravin spelar bra mot Twilightmegastjärnan Pattinson. Här har han för övrigt större utrymme att visa sin talang än i Twilight-filmerna, där han mest fungerar som en snygg vampyr. Både Tyler och Ally har ett trasligt bagage och det släpps fram mer och mer under filmen. Filmens svaghet är att det känns som man sett det hela förut. Det är bara slutet som är annorlunda och smart. Och jag tror dessvärre inte jag kan skriva så mycket mer om filmen utan att komma in på slutet. Innan slutet är filmen en stabil tvåa i betyg.. men i och med slutet så stiger den till en trea och sätter ett avtryck hos tittaren. I alla fall hos mig.
Betyg: 3 av 5.
Svinalängorna
Sveriges bidrag till nästa Oscarsgala. Och efter att ha sett filmen anser jag att det finns en chans till nominering.
Det är en väldigt mörk film. Man mår skit genom hela filmen och efteråt. Motsatsen till feel good-filmer. Helt enkelt en jävla mörk tragedi.
När filmen tar sin början möter vi Leena (Noomi Rapace) och hennes lyckliga familj mitt i ett luciafirande. Ett oväntat samtal förändrar allt. Leenas mamma är döende och hennes sambo och barn visste inte ens att Leena hade en mamma i livet. Hon vill inte veta av henne. Sambon Johan (Ola Rapace) ser dock till så att hela familjen ger sig ut på en bilfärd hela vägen från Stockholm till Skåne för att hälsa på på sjukhuset, trots att Leena ber om att inte behöva åka.
Nutid varvas med dåtid i filmen. Vi får se en vuxen Leena tänka tillbaka på sin barndom. En barndom full av våld, fylla och otrevligheter. Med föräldrar som är oförmögna att ta hand om henne och hennes lillebror. Leena försöker så gott hon kan att ta hand om sin lillebror och sina föräldrar. Det finns dock ljuspunkter. När de flyttar från en trång lägenhet till en större börjar föräldrarna att ta hand om sig själva, och slutar att dricka vilket gör att de blir en lycklig familj. För ett ögonblick. En gång en alkoholist alltid en alkoholist. Återfall. Och allt blir värre än förut. Leena fokuserar på sin simning och försöker även skydda sin lillebror mot föräldrarnas destruktiva beteende. Han är dock inte lika stark som Leena och tynar bort. Vägrar äta. Vägrar prata. Blir apartisk.
I nutiden vill Leenas mamma nå försoning inför den väntande döden. Leenas familj får se en helt annan sida av henne. Hennes skyddande mur faller samman bit för bit och hon brister gång på gång när hon tvingas tänka tillbaka på sin trasiga barndom. Kontrasten mellan hennes dåtida familj och nutida familj är gigantiska.
Svinalängorna är ett tungt drama som lämnade mig med ett tungt sinne efteråt. Men! Den är jävligt bra! Skådespelarna är fantastiska. Noomi Rapace är en av Sveriges främsta skådespelerskor. Tehilla Blad spelar än en gång Noomis yngre version, likt hon gjorde i trilogin Män som hatar kvinnor. Hon gör en lysande insats och har framtiden med sig. Även Leenas föräldrar spelade av Outi Mäenpää (Guldbaggevinnare för rollen) och Ville Virtanen är väldigt bra spelade. Pernilla August står för regin, och hon lär varva skådespeleri med regissering framöver för hon har talang för båda.
En klart sevärd svensk film.
Betyg: 4 av 5.
Det är en väldigt mörk film. Man mår skit genom hela filmen och efteråt. Motsatsen till feel good-filmer. Helt enkelt en jävla mörk tragedi.
När filmen tar sin början möter vi Leena (Noomi Rapace) och hennes lyckliga familj mitt i ett luciafirande. Ett oväntat samtal förändrar allt. Leenas mamma är döende och hennes sambo och barn visste inte ens att Leena hade en mamma i livet. Hon vill inte veta av henne. Sambon Johan (Ola Rapace) ser dock till så att hela familjen ger sig ut på en bilfärd hela vägen från Stockholm till Skåne för att hälsa på på sjukhuset, trots att Leena ber om att inte behöva åka.
Nutid varvas med dåtid i filmen. Vi får se en vuxen Leena tänka tillbaka på sin barndom. En barndom full av våld, fylla och otrevligheter. Med föräldrar som är oförmögna att ta hand om henne och hennes lillebror. Leena försöker så gott hon kan att ta hand om sin lillebror och sina föräldrar. Det finns dock ljuspunkter. När de flyttar från en trång lägenhet till en större börjar föräldrarna att ta hand om sig själva, och slutar att dricka vilket gör att de blir en lycklig familj. För ett ögonblick. En gång en alkoholist alltid en alkoholist. Återfall. Och allt blir värre än förut. Leena fokuserar på sin simning och försöker även skydda sin lillebror mot föräldrarnas destruktiva beteende. Han är dock inte lika stark som Leena och tynar bort. Vägrar äta. Vägrar prata. Blir apartisk.
I nutiden vill Leenas mamma nå försoning inför den väntande döden. Leenas familj får se en helt annan sida av henne. Hennes skyddande mur faller samman bit för bit och hon brister gång på gång när hon tvingas tänka tillbaka på sin trasiga barndom. Kontrasten mellan hennes dåtida familj och nutida familj är gigantiska.
Svinalängorna är ett tungt drama som lämnade mig med ett tungt sinne efteråt. Men! Den är jävligt bra! Skådespelarna är fantastiska. Noomi Rapace är en av Sveriges främsta skådespelerskor. Tehilla Blad spelar än en gång Noomis yngre version, likt hon gjorde i trilogin Män som hatar kvinnor. Hon gör en lysande insats och har framtiden med sig. Även Leenas föräldrar spelade av Outi Mäenpää (Guldbaggevinnare för rollen) och Ville Virtanen är väldigt bra spelade. Pernilla August står för regin, och hon lär varva skådespeleri med regissering framöver för hon har talang för båda.
En klart sevärd svensk film.
Betyg: 4 av 5.
Tropic Thunder
Nu tänkte jag introducera en ny kategori. Denna blogg är ju under uppbyggnad så!
Film - DVD. Filmtips helt enkelt med några år på nacken!
-------------
Världens dyraste krigsfilm är under inspelning. I huvudrollerna finner vi några av filmvärldens största divor som har svårt att samarbeta. Under en maffig krigsscen med explosioner i mängder går något fel och en av skådespelarna, Tugg Speedman (Ben Stiller) anser att manus ska skrivas om. Under tiden får pyroteknikern klartecken (eller är det missförstånd där med) att börja spränga scenplatsen från de flesta håll. Utan att någon filmar. Eller är beredd. Fiasko med andra ord.
Efter diverse krismöten tar regisören Damien (Steve Coogan) ut skådespelargänget i den viatnemetiska djungeln. De är "fullt utrustade" med sina atrapper och får en karta. De ska själva ta sig till helikoptern för att få den rätta känslan inför kommande tagningar. Bevakade blir de av dolda kameror. Damien ska gå före och... trampar på en landmina. Där börjar saker och ting att spåra ur och i närheten finns en knarkliga som inte vill få besök.
Detta är en komedi. Av högsta klass. Att trampa på en landmina kanske inte låter så roligt, men det är det i denna film. Haha! Och karaktärerna är helt sanslösa. Vi har dels Ben Stillers karaktär Tugg Speedman som upprepade gånger fått spela en stor hollywoodactionhjälte. Och så ska han försöka spela en utvecklingsstörd pojke i hopp om att vinna en Oscar och det blir ett uselt resutlat. I filmen får han lära sig av sin medspelare Kirk Lazarus (Robert Downey Jr) att alla skådespelare vet att man inte ska spela helt störd. Jämför med Forrest Gump vs I Am Sam. Haha. Ena gången Oscar. Andra inte. Den senare helt störd. Den första charmig. Man ska aldrig spela helt störd!
I denna spelar alla störda. Roberts karaktär Kirk spelar i sin tur en karaktär i filmen och denne är svart. En vit spelar alltså en svart. Och han går all in i detta och spär på med väldigt många fördomar. Haha! Roligare blir det när det är en äkta mörkhyad med i filmen som stör sig på honom genom hela filmen. Denna är dessutom bög. Eller? Han heter Alpa Chino (spelad av Brandon T. Jackson) vilket är kul i sig. På toppen av detta har vi Jack Black som jag älskar att skratta åt. Hans karaktär Jeff Portnoy är knarkmissbrukare och att närma sig en knarkodling i det läget? Ja.. och så har vi Tom Cruise i en av sina mest klockrena roller. Vem han spelar? Fattade jag inte förrän efter jag sett filmen första gången. Han är sig inte lik!
Har ni inte sett denna film måste ni göra det! Den inleds med X antal fejktrailers som driver med hela Hollywood-industrin. Det finns även en stor dos specialeffekter och action i denna, vilket då varvas med massa humor. Ben Stiller står själv för regin och den mannen kan sin humor. Zoolander som han också står bakom har samma typ av dumhumor. Där är alla korkade mer eller mindre. Det är alla här också. Kräv pengarna tillbaka om ni inte får skratta. Och då ber jag ödmjukast om ursäkt för denna hyllning!
En av mina favoritscener (gissa vilken från texten ovan!).. inte den bästa bilden dock men ni ser och hör:
Betyg: 4 av 5 (snudd på toppbetyget!)
Film - DVD. Filmtips helt enkelt med några år på nacken!
-------------
Världens dyraste krigsfilm är under inspelning. I huvudrollerna finner vi några av filmvärldens största divor som har svårt att samarbeta. Under en maffig krigsscen med explosioner i mängder går något fel och en av skådespelarna, Tugg Speedman (Ben Stiller) anser att manus ska skrivas om. Under tiden får pyroteknikern klartecken (eller är det missförstånd där med) att börja spränga scenplatsen från de flesta håll. Utan att någon filmar. Eller är beredd. Fiasko med andra ord.
Efter diverse krismöten tar regisören Damien (Steve Coogan) ut skådespelargänget i den viatnemetiska djungeln. De är "fullt utrustade" med sina atrapper och får en karta. De ska själva ta sig till helikoptern för att få den rätta känslan inför kommande tagningar. Bevakade blir de av dolda kameror. Damien ska gå före och... trampar på en landmina. Där börjar saker och ting att spåra ur och i närheten finns en knarkliga som inte vill få besök.
Detta är en komedi. Av högsta klass. Att trampa på en landmina kanske inte låter så roligt, men det är det i denna film. Haha! Och karaktärerna är helt sanslösa. Vi har dels Ben Stillers karaktär Tugg Speedman som upprepade gånger fått spela en stor hollywoodactionhjälte. Och så ska han försöka spela en utvecklingsstörd pojke i hopp om att vinna en Oscar och det blir ett uselt resutlat. I filmen får han lära sig av sin medspelare Kirk Lazarus (Robert Downey Jr) att alla skådespelare vet att man inte ska spela helt störd. Jämför med Forrest Gump vs I Am Sam. Haha. Ena gången Oscar. Andra inte. Den senare helt störd. Den första charmig. Man ska aldrig spela helt störd!
I denna spelar alla störda. Roberts karaktär Kirk spelar i sin tur en karaktär i filmen och denne är svart. En vit spelar alltså en svart. Och han går all in i detta och spär på med väldigt många fördomar. Haha! Roligare blir det när det är en äkta mörkhyad med i filmen som stör sig på honom genom hela filmen. Denna är dessutom bög. Eller? Han heter Alpa Chino (spelad av Brandon T. Jackson) vilket är kul i sig. På toppen av detta har vi Jack Black som jag älskar att skratta åt. Hans karaktär Jeff Portnoy är knarkmissbrukare och att närma sig en knarkodling i det läget? Ja.. och så har vi Tom Cruise i en av sina mest klockrena roller. Vem han spelar? Fattade jag inte förrän efter jag sett filmen första gången. Han är sig inte lik!
Har ni inte sett denna film måste ni göra det! Den inleds med X antal fejktrailers som driver med hela Hollywood-industrin. Det finns även en stor dos specialeffekter och action i denna, vilket då varvas med massa humor. Ben Stiller står själv för regin och den mannen kan sin humor. Zoolander som han också står bakom har samma typ av dumhumor. Där är alla korkade mer eller mindre. Det är alla här också. Kräv pengarna tillbaka om ni inte får skratta. Och då ber jag ödmjukast om ursäkt för denna hyllning!
En av mina favoritscener (gissa vilken från texten ovan!).. inte den bästa bilden dock men ni ser och hör:
Betyg: 4 av 5 (snudd på toppbetyget!)
