The Hunger Games

Jag hade väldigt höga förväntningar. De överträffades. Nu, tolv timmar senare, är filmen det enda jag kan tänka på. Den har ätsat sig fast i mitt inre. En sådan hemsk framtid men på något sett är det ju bättre att offra 23 st ungdomar för att hålla världen fri från krig? Eller?

Världen/nationen (osäker på vilket) är uppdelad i tolv olika distrikt där huvudstaden ligger i kärnan och där makten finns. Varje distrikt ska varje år ställa upp med en tjej och en kille mellan 12-18 år i en kamp på liv och död i en TV-sänd dokusåpa där endast en kan segra. Vem det blir väljs genom lotteri såvida ingen anmäler sig frivilligt. Ju äldre man är desto fler lotter har man i urnan så är man 12 år har man som jag uppfattade saken bara en lott medan man kanske har ett femtiotal när man är 18 år. Huvudpersonen Katniss är 16 år och bor i det fattiga distrikt 12 med sin mamma och lillasyster som är 12 år. Alla distrikt är specialiserade på olika områden och i tolvan är det kol som folk livnär sig på. Katniss familj drabbades av en katastrof några år tidigare då hennes pappa omkom i en gruvolycka. Därför smyger Katniss sig ofta ut i skogen utanför deras distrikt för att jaga byten som hon senare kan sälja/byta mot andra varor.

Så kommer dagen för uttagningen för det 74:e hungerspelen. Trots att det är första gången hon är med i lottningen så är det Katniss lillasyster Prim som väljs ut. Paniken hos Katniss blir ett faktum och hon anmäler sig som frivillig att ta sin systers plats. Killen som väljs ut är jämnårige Peeta. Det hela presenteras som en ärofylld uppgift men ungdomarnas blickar är tomma och deras inre fyllt av skräck.

De får resa till huvudstaden där de ska tränas inför den kommande utmaningen. De möter sina motståndare där de från de lägre distrikten som ligger närmast huvudstaden är de klart största hoten då de tränats inför hungerspelen hela livet och dessutom ofta väljer att anmäla sig frivilligt när de är 18 år. Den yngsta som är med och som man lär känna är Rue som är 12 år. Under förberedelserna får deltagarna leva ett lyxliv med fina tillställningar och mat i överflöd.

Dagen kommer. Deltagarna står i varsitt startblock. Klockan tickar ner. Framför dem ett hundratal meter bort ligger proviant och vapen i överflöd. Vem hinner först? Vem går levande ut ur leken? 4 % chans till ära och berömmelse. 96 % chans att dö inom de närmsta dygnen. Tick tock. Tick tock. The game is on...



Jag såg filmen i söndags (började skriva handlingen i måndags men tog funderarpaus) så jag har haft några dagar att fundera på filmen och den växer bara hos mig. Jag tänker på den ofta och då får jag en delad känsla genom hela kroppen, som en spänning genom hela kroppen. Jag fylls av välmående för att det är en bra historia men obehag för det är en så hemskt innehåll i historien. Filmen är väldigt tragisk men vacker på samma gång. Den innehåller det mesta. Action. Äventyr. Romantik. Våld. Omtanke. Skräck. Glädje. Och många twistar.

Det som gör denna film unik mot övriga är att det är förbaskat bra skådespelare med i den. Jennifer Lawrence som slog igenom med Winter's Bone för ett drygt år sedan och som hon fick en oscarsnominering för är fenomenal. Det är väldigt sällan huvudrollen i denna typ av filmer har en så pass talangfull skådespelerska, men hon ger verkligen allt för att bli Katniss - en stark och jordnära ung kvinna som är väldigt omtänksam men som vill vinna vilket skapar många dilemman i denna film. Även Josh Hutcherson som spelar hennes motståndare Peeta är väldigt stark. Han lade jag märke till redan i Bron till Terabitia från 2007 där han gjorde en strålande rollprestation trots sin unga ålder. De fungerar väldigt bra tillsammans. Jag har hört många ord om att detta ska vara "den nya Twilight". Nu är ju inte historierna det minsta lika och likheten måste väl i så fall ligga i att den vänder sig till samma publik. Dock finns en väsentlig skillnad mellan dem. Medan skådespelarinsatserna är tveksamma i Twilight är de solklara i denna. Fotot är snyggt. Klippningen likaså. Musiken är mitt i prick. Det finns faktiskt inte en enda ointressant minut i filmen. Det händer något hela tiden.

Och så till betyget. Jag tänker göra något jag sällan gör. Men att ge den lägre betyg vore fel. Finns vissa svagheter. Finns det alltid. Jag hade velat se mer blod. Men man kan inte få allt. Och att denna får ses av sjuåringar i vuxet sällskap. Det är INTE att rekommendera. Hade jag sett denna som sjuåring hade jag drömt mardrömmar i flera år. Detta är ingen barnfilm. Den borde ha en åldersgräns på 13 år. Nu har vi inte den gränsen i Sverige av någon anledning. Antingen 7 år eller 15 år. Fel. Hur som helst. Se denna. Själv funderar jag på att gå på bio en andra gång. Det har jag inte gjort på sedan Sagan om Konungens Återkomst eller möjligen Avatar.. men det var ju för att få se den i 3D en gång, annars hade det inte blivit av.

Hoppas på en fortsättning i filmväg och i väntan på det blir det böckerna!




Breaking Dawn - Part 1

Fyra böcker. Fem filmer. Kassakon ska mjölkas!
Men som fan av The Twilight Saga är jag nöjd med denna pengagirighet.. eftersom jag vill ha MER!
Hade varit väldigt svårt att få in allt i en film.
Jag har läst böckerna så jag lekte med tanken vart filmen skulle brytas i ett To Be Continued. Jag hade fel. Tidsoptimist som alltid trodde jag de skulle hinna några sidor in i boken. Men sant. För de som inte har läst böckerna är det inte självklart vad som komma skall. Även om jag nog hela tiden hade en magkänsla att just de delen inte var avklarad till fullo. Hur som haver. Slutet var bra och självklart. Men det ska jag inte gå in mer på.

Den romantiska starten är otroligt vacker. Bröllopet. Självklart överdriven. Men så är det Alice (Ashley Greene) som styr också. En vampyr som för er som inte känner till det kan se in i framtiden och har en tendens att alltid slå på stora trumman när det gäller fest.

Bella (Kristen Stewart) får sin vampyr. Sin Edward (Robert Pattinson). Tanken är att de ska leva lyckliga i alla sina dagar tills döden skiljer dem åt OCH vidare. Jake (Taylor Lautner) spårar ur, förvandlar sig till sitt varg-jag och drar iväg till vildmarken - olyckligt kär i Bella som snart är tänkt att förvandlas till hans fiende.

Efter bröllop kommer bröllopsresa. Med bröllopsnatt. Som är lite problematiskt i Twilightvärlden mellan vampyr och människa. Stor skillnad på styrka och omtålighet är en dålig match i denna värld (samtidigt som den fungerar klockrent i True Blood). Men Edward har lovat att försöka. Oooch det går vägen för en stund senare inser det att.. tadaa.. Bella är gravid. Med något okänt som växer i magen.



De flesta recensioner jag läst.. eller ja.. i princip alla.. är negativa till denna fjärde film. Vissa recensenter har inte fattat historien alls utan jämför med andra vampyr Aftonbladet skriver exempelvis "Kristen Stewart är bra, ett intressant öde i centrum. Runt henne står mest trista typer och stirrar bekymrat. Vad är vampyrer när de inte är blodsugande symboler för sex? Tråkmånsar med pupiller i fruktskålens alla färger." Ursäkta mig. Men. DET ÄR INGA DIREKTA SEXGALNINGAR MED I TWILIGHT-SERIEN! Vilket jag väl i och för sig kan tycka är tråkigt. Men. Så är böckerna. Det beskrivs väldigt bra. Recensenten jämför med.. True Blood? FEL! Det är helt olika vampyrtyper. Eftersom vampyrer INTE ÄR VERKLIGA borde det vara fri tolkning. Att i princip hävda att vampyrerna i Twilight är fel?! Hmm.. nej.. bullshit.

Jag tycker filmen är bäst i serien. Det är den film som absolut bäst har fångat bokens kärna. De absolut flesta miljöer ser ut precis som jag föreställt mig dem vilket är ett väldigt bra betyg! Det är ombytta roller på skådespelarfronten på gott och ont. Kristen som jag tidigare tyckt aggerat så in i helvete dåligt har växt sig in i rollen som Bella bra i denna film! Taylor likaså som den svartsjuka men fortfarande beskyddande Jake. Det är däremot Robert som jag tidigare tyckt varit den bättre av de tre skådespelarna som tagit ett steg åt fel riktning i sin skådespelarutveckling. Han är väldigt konstlad som Edward och ger ett väldigt svagt intryck.

Hur som hellst så längtar jag till den sista avslutande delen. Jag hoppas inte de väljer att ta bort för många avsnitt ur boken. Eller jäktar på. Tycker ju boken avslutas alldeles för abrupt.. så jag hoppas filmerna istället drar ut på det och till och med utvecklar de tomma raderna emellan! Förstår dock inte varför publiken ska behöva vänta till i november 2012 på nästa steg? Hade varit smartare att avrunda i april-juni.






Horrible Bosses

När jag kollade på trailern till Horrible Bosses skrattade jag så jag grät första gången. Denna film måste jag se!



Nu har jag sett den...
...den var inte så bra.

Tyvärr så visade trailen pretty much allt som är kul i filmen. Den blir väldigt tjatig i längden.
Tre killkompisar: Nick (Jason Bateman), Kurt (Jason Sudeikis) och Dale (Charlie Day) är trötta på sina chefer och vill bli av med dem.

Nicks chef (Kevin Spacey) är en maktgalen mobbare som lockat Nick med en befordran om han jobbar tillräckligt hårt. När dagen kommer att utropa vem som ska bli befordrad.. ja.. då bestämmer han sig för att ta den själv istället för att få ett större kontor.

Kurt gillar sin chef, som dessvärre får en hjärtinfarkt och dör. Istället blir hans nya chef dennes son (Colin Farrell) som är ett riktigt svin. Han blir deprimerad av rullstolsburna och tjocka människor och därför ska dessa avskedas.

Dale är nyförlovad och ser fram emot att gifta sig. Problemet är att hans chef (Jennifer Aniston) sextrakasserar honom och utpressar honom för att få ligga.

Lösningen på problemet? Anlita en torped och bli kvitt problemet. Riktigt så enkelt blir det ju självfallet inte utan de ska istället mörda varandras chefer. Nemas problemas? Right...

Detta är en väldigt fattig komedi. Som sagt.. trailern innehåller allt som är roligt i princip. Att titta på detta i 100 minuter är inte nödvändigt. Jag älskar Charlie Day. Bara genom att se honom blir jag glad! Meeen.. det är ju egentligen Charlies karaktär Charlie (fantasifullt?) i "It's Always Sunny in Philadelphia" jag gillar! Hans karraktär Dale må  vara rätt klantig och korkad i denna film också. Men det lyfter liksom aldrig.

Skämten är överdrivna och inte särskilt roliga. Filmen har några få ljuspunkter men det räcker inte för att jag ska rekommendera den. Vill ni skratta så se hellre "Bridesmaids"!




Apornas planet: (r)Evolution

Will Rodman (James Franco) är ett läkemedelföretags stjärnforskare som försöker finna ett botemedel mot alzheimer. Till sin hjälp utför han experiment på apor, eller om man vill vara noggrann.. schimpanser. När han tror sig vara på rätt väg och ska presentera ett preparat för företagets ledning genom att visa upp en av aporna går något galet och denna får fnatt och tvingas skjutas. Sedan avlivas alla apor och han tvingas se sitt livsverk försvinna. Vad som kommer fram efter denna tragiska händelse är att apan som fick psykbryt var gravid. Caesar (röst/rörelser Andy Serkis) är född och självfallet kan inte Will avliva honom utan tar med bebisen hem.. som sedan växer.. och blir smartare och smartare.

Till historien hör att Wills pappa Charles (John Lithgow) lider av alzheimer. Därmed finns ett stort personligt intresse i forskningen. Och han finner ett botemedel. Eller. Snarare. Ett inteligenshöjande medel. Som främst fungerar på apor. Visar det sig.

Man tar garanterat apornas parti senare i filmen. Pengahungriga människor med kulsprutor vs. apor i bur som vill leva fritt. Då räknar jag inte med vad som händer senare i kronologisk ordning. Det vill säga vad som händer i den "första filmen", valfri version, när aporna är överlägsna människan.



Franco anser jag ha växt som skådespelare de senaste åren. Från att ha fungerat som en snygg skådespelare i filmer har han nu blivit en talangfull sådan (fortfarande snygg i och för sig). Lithgow är också en fantastisk skådespelare som jag främst kopplar samman med Tredje klotet från solen och Dexter. Han fyller rollen som alzheimersjuk väldigt bra, och borde absolut få bättre roller än biroller. Med rätt roll hade han lätt fått en Oscar. Han har i och för sig varit nominerad ser jag.. men det var 1983-84.

I alla fall. Apornas planet: (r)Evolution som har det så sällsynta faktumet att den svenska titeln är bättre än originaltiteln (Rise of the Planet of the Apes) är en underhållande film med både puls och hjärta. Wills och Caesars relation är innerlig men problematisk och de goda segrar till slut.. eller?

Betyg: 4 av 5


RSS 2.0